Är bra ledarskap en slump?

Jag minns min förvåning första gången jag insåg att inte alla människor tänker så mycket som jag gör. Vissa förstår inte frågan när man frågar; hur tänker du när du gör eller säger så där? Med tiden har jag insett att inte heller mitt eget beteende styrs av tankar eller värderingar. De senare är mer en efterhandskonstruktion av hjärnan, se förra inlägget.

Överför vi det här till ledarskap så är det få ledare som agerar medvetet i vardagen. Vi gör det som känns bra just då, i den unika situationen. Din inlärningshistoria har lärt dig att göra så i liknande situationer. Vi gör det som känns bra, inte det vi läst i böcker eller hört föreläsare berätta att vi borde göra som ledare. Vissa saker har vi fångat upp längs vägen och ändrat i vårt beteende. Om det har gett positivt resultat fortsätter vi med det beteendet. Det innebär inte att vi är så medvetna i vårt dagliga beteende som ledare.

Jag tror på Darwin och "survival of the fittest". Tillämpat på ledarskap innebär det att de ledare vi hör talas om är de som råkar vara rätt person på rätt plats. Det går bra för företaget och ledaren/VD:n höjs till skyarna. Vi andra som kämpar med vardagens ledarskapsproblem letar svar, ser en förebild och försöker hitta nyckeln till ledarskapet hos framgångsrika ledare. Alla de ledare som beter sig på samma sätt men är på "fel" plats hör vi aldrig talas om. Det går inte lika bra för deras företag eller så är de sämre på att framhäva sina framgångar.

En del riktigt bra ledare blir aldrig uppmärksammade just för att de inte har ett behov av att framhäva sig. Säg att det finns människor på jorden idag som är lyckliga, som nått nirvana eller på annat sätt är fullt nöjda med sin tillvaro. Tror du att de jobbar dygnet runt för att göra karriär, prata i TV sofforna, blogga, ;-), eller skriva böcker? Troligen inte, de är nöjda med sin villa, vovve och Volvo.

Att vi söker framgångsbeteenden hos den som höjs till skyarna för att ta till oss i vårt eget ledarskap kan innebära problem. Ett är att den framgångsrikes beteende sällan är genomtänkt och därför svårt att återskapa av andra. Det är ett beteende som kan vara framgångsrikt i just den unika situation som den ledaren befinner sig i, det behöver inte vara framgångsrikt i den situation du befinner dig. Dessutom kan verksamheten vara framgångsrik trots ledarens beteende! Med en annan ledare under samma tid skulle verksamheten kanske ha blivit ännu mer framgångsrik. Ledare överskattar lätt sin betydelse, det personalens kunskaper och beteende som ger framgång. Personalens beteende kan bero på ledningen men det kan också finnas där trots ledningen. Många företag fungerar trots sina ledare. Om alla skulle göra exakt som cheferna säger skulle många företag få problem.

Ett annat problem är hur vi mäter framgång. Ta exempelvis nedskärningar. Olika studier ger samma bild, nedskärningar gynnar sällan lönsamheten och verksamhetens utveckling på sikt. Däremot ökar börskursen i snitt med 7% när man berättar om neddragningar av personal. Det förklarar CEO:s beteende att dra ner, det är kortsiktigt förstärkt. VD framstår som en bra ledare när han/hon drar ner på personalstyrkan. Tar vi sådana beteenden som förebild kan vi bli bra kortsiktiga ledare, men är det bra ledarskap?

Sen vet vi inte vems beteende som i praktiken har bidragit mest till framgången. En amerikansk studie visade att framgångsrika och karismatiska CEO hade en effektiv COO som såg till att allt fungerade i vardagen. Börsen och investerarna gillar den karismatiske ledaren medan verksamheten behöver en annan typ av ledare. Om det är den karismatiske ledaren som lyfts fram som förebild missar man kanske den i skuggan bakom som gör jobbet.