söndag 8 augusti 2010

"Att uppfostra barn är ytterst inte skolans ansvar!"

Folkpartiledaren Jan Björklund vill tvinga föräldrar till stökiga barn att sitta med i klassrummet. Lärarfacken uttalar sig om att ”det är inte vår uppgift att fostra barnen”.

Minns du högstadiet och att det kanske fanns någon eller några ”kravallungar” i din eller andra klasser? Termen är en från en kompis som själv var en sådan, han satt ofta hos rektorn för samtal om sitt uppförande. Minns du också att det fanns minst en lärare på skolan som klarade av de tonåringarna eller den klassen?

Om jag var lärare skulle jag fundera över vad det är min kollega gör för att få ordning i klassen istället för att skylla på ouppfostrade barn. Jag skulle vilja lära mig hur jag kunde göra för att hantera alla barn som har plikt att gå till skolan trots att de kanske inte är motiverade.

Barn är situationsanpassade liksom vi vuxna. Du beter dig inte alltid på samma sätt. Beroende på personerna runt dig och situationen beter du dig hela tiden lite olika. Gör du samma saker när du är själv hemma som när föräldrarna/kompisarna/partnern/barnen etc är med? Eller när du äter själv eller på en middag med chefen? Troligen anpassar du dig till situationen.

Barn är vana vid detta, de har inga problem med olika regler i olika situationer. Det brukar fungera bra hos farmor/mormor även om de har lite andra regler än du har hemma, eller hur?
Problemen uppstå möjligen när du är med hos mormor, då kanske barnet testar gränserna och blir mer svårhanterligt än mormor inte är med. När mormor är själv med barnet fungerar det bra igen.

Allt detta är självklart för de flesta i vardagen. Hur kommer det sig att lärarna i skolan inte har lärt sig detta, eller glömmer bort sin roll som vuxna förebilder när de kommer till jobbet. Vuxenrollen klarar läraren säkert lika bra som andra föräldrar med barnen och barnens kompisar därhemma. På jobbet verkar många tappa den kunskapen. Eller är det så att utbildningen, facket och politiker som Björklund lurat dem att tro att vara en vuxen förebild i barns närhet, det behöver jag inte ägna mig åt när jag är på jobbet?

lördag 7 augusti 2010

Många företag fungerar trots sina ledare

DN tar idag (7/8 2010) upp forskning om mobbning på grund av dåligt ledarskap.
Genom åren har jag märkt att många företag fungerar trots sina chefer, inte på grund av dem.

Detta genom att medarbetarna som gör jobbet, de längst ner i hierarkin, gör det dem tror är viktigast och inte det cheferna säger att de ska göra. Medarbetare försöker generellt göra ett så bra jobb som möjligt. Det finns alltid undantag men vanligtvis vill alla göra ett bra jobb och gör så gott de kan.
Jag brukar fråga folk hur mycket av allt de borde göra varje dag som de hinner med. Svaren variera mellan 20 och 80%, vanligtvis ligger det runt 50%. Det vill säga hälften av allt som folk vet att de borde göra på jobbet hinns inte med. Normalt prioriterar folk bort det de själva anser mindre viktigt.
(I OBM termer skulle vi säga att de prioriterar bort det som inte får någon konsekvens för dem om de låter bli att göra det. Eftersom få saker får några större och direkta konsekvenser för folk så är det mycket som kan prioriteras bort.)

Ibland ger jag folk rådet att göra precis som chefen säger. De flesta tittar då på mig och säger någon som "- Det kan jag inte göra, då skulle det gå åt skogen totalt!".

Det här är stort problem för chefers utveckling. De vilseleds lätt att tro att verksamheten fungerar på grund av deras insatser, när det i själva verket kan vara tvärtom. Om medarbetarna hade följt deras instruktioner fullt ut hade det kanske gått åt skogen. Verksamheten kan ha gått bra trots deras ledarskap.