Ledarskap med vetenskapligt stöd

Det finns många teorier i omlopp inom ledarskap, organisationsutveckling och management. De flesta stödjer sig på några enstaka forskares resultat. Rön som de sedan ägnat resten av livet åt att utveckla och förfina. Inget ont om det men vetenskap är svårt och det krävs normalt många års studier från oberoende forskare runt om i världen samt gärna försök till förkastande av hypotesen innan en teori kan anses ha ett grundligt vetenskapligt stöd.
Frågan är om det finns någon teori som kommer i närheten av det vetenskapliga stöd som OBM har? De första grundläggande rönen kom för över 100 år sedan med Pavlov och från 40-talet tog det fart ordentligt med Skinner.
På 50-talet kom de första publicerade studierna på det arbetspsykologiska området. Under 60-talet publicerades OBM studier i olika vetenskapliga magasin. Journal of Organizational Behavior Management som fokuserar helt på OBM forskning har publicerat forskning sedan 1977. OBM har över 30 år med en egen vetenskaplig tidskrift för oberoende forskning.
Till det kommer alla publicerad forskning på andra områden av psykologin som ger stöd för teorierna bakom beteendeanalysen, OBMs grundläggande verktyg. Många studenter världen runt gör varje termin egna studier som bekräftar beteendeanalysen. Det finns många universitetsutbildningar i beteendeanalys. Den första i Sverige finns på lärarhögskolan i Stockholm.
Man kan säga att Skinners beteendeanalytiska grundteori idag är lika empiriskt fast förankrad inom psykologin som Darwins evolutionslära är inom biologin.

Det är tanken som räknas...

Fick en inbjudan till ett kostnadsfritt seminarium om motivation. Där skulle de berätta om varför "det är så svårt att förbättra personers resultat genom att försöka ändra deras beteenden". Skillnaden i resultat skulle inte bero på skillnader i beteenden beror utan på att "att de bästa motiveras av helt andra saker än medelmåttorna. Det är tanken som räknas! Genom att fokusera på undermedvetna motiv i stället för medvetna beteenden" skulle framgång nås.
Det är intressant hur motståndet mot beteendefokusering tar olika vägar. Jag kan inte se hur de undermedvetna motiven kan bidra till framgång utan att de visar sig i beteenden. Hur jag tänker eller vilken motivation jag har är väl helt ointressant om det inte får mig att göra något?
Vad är det som gör det så svårt att inse det enkla sambandet att det är våra beteenden som räknas? Hur mycket du tänker spelar ingen roll om det inte påverkar ditt beteende!
En annan vinkel på frågan är att jag gissar att de som bjuder in inte ifrågasätter att det är beteenden som gör skillnaden. Det de ifrågasätter är troligen att det är svårt att "försöka ändra deras beteenden". De har de helt rätt i, det är svårt att ändra beteende. Någonstans blir det ett hopp bort från beteenden till tankar och känslor. Det känner jag igen. I det paradigm av fokus på tankar och känslor vi lever i är vi ovana att se beteenden. Det blir på något sätt ett hopp från tankar/känslor till någon effekt i verkligheten utan att gå omvägen via beteenden. Om jag tänker annorlunda blir världen annorlunda. Det stämmer såtillvida att du har stor makt över hur du styr din perception av världen, du ser det du väljer att se. På så sätt kan vi med hjälp av tankarna styra hur vi uppfattar världen. Det kan i sin tur påverka hur du svara på omvärlden och därigenom påverka den.
Exempelvis om du tycker illa om någon kan du försöka välja att börja se det positiva hos den människan. Efter hand kan det påverka din bild av personen. Det i sin tur påverkar hur du reagerar på dennes beteenden och ni kan få en bättre relation. Eller du kan börja tänka annorlunda kring din rökning och på det sättet sluta röka.
Bägge exemplen låter som förändring via tankepåverkan. Det man lätt missar är att bägge exemplen handlar om beteendeförändring. Det är ditt beteende mot den andre som förändrar er relation. Det är ditt beteende att inte ta upp, tända och röka på cigaretten som innebär att du slutar röka. Om dina förändrade tankar inte skulle leda till dessa beteendeförändringar skulle ingen förändring hända. Det låter kanske simpelt men min erfarenhet är att många inte ser eller underskattar själva beteendeförändringen.

"Att uppfostra barn är ytterst inte skolans ansvar!"

Folkpartiledaren Jan Björklund vill tvinga föräldrar till stökiga barn att sitta med i klassrummet. Lärarfacken uttalar sig om att ”det är inte vår uppgift att fostra barnen”.

Minns du högstadiet och att det kanske fanns någon eller några ”kravallungar” i din eller andra klasser? Termen är en från en kompis som själv var en sådan, han satt ofta hos rektorn för samtal om sitt uppförande. Minns du också att det fanns minst en lärare på skolan som klarade av de tonåringarna eller den klassen?

Om jag var lärare skulle jag fundera över vad det är min kollega gör för att få ordning i klassen istället för att skylla på ouppfostrade barn. Jag skulle vilja lära mig hur jag kunde göra för att hantera alla barn som har plikt att gå till skolan trots att de kanske inte är motiverade.

Barn är situationsanpassade liksom vi vuxna. Du beter dig inte alltid på samma sätt. Beroende på personerna runt dig och situationen beter du dig hela tiden lite olika. Gör du samma saker när du är själv hemma som när föräldrarna/kompisarna/partnern/barnen etc är med? Eller när du äter själv eller på en middag med chefen? Troligen anpassar du dig till situationen.

Barn är vana vid detta, de har inga problem med olika regler i olika situationer. Det brukar fungera bra hos farmor/mormor även om de har lite andra regler än du har hemma, eller hur?
Problemen uppstå möjligen när du är med hos mormor, då kanske barnet testar gränserna och blir mer svårhanterligt än mormor inte är med. När mormor är själv med barnet fungerar det bra igen.

Allt detta är självklart för de flesta i vardagen. Hur kommer det sig att lärarna i skolan inte har lärt sig detta, eller glömmer bort sin roll som vuxna förebilder när de kommer till jobbet. Vuxenrollen klarar läraren säkert lika bra som andra föräldrar med barnen och barnens kompisar därhemma. På jobbet verkar många tappa den kunskapen. Eller är det så att utbildningen, facket och politiker som Björklund lurat dem att tro att vara en vuxen förebild i barns närhet, det behöver jag inte ägna mig åt när jag är på jobbet?

Många företag fungerar trots sina ledare

DN tar idag (7/8 2010) upp forskning om mobbning på grund av dåligt ledarskap.
Genom åren har jag märkt att många företag fungerar trots sina chefer, inte på grund av dem.

Detta genom att medarbetarna som gör jobbet, de längst ner i hierarkin, gör det dem tror är viktigast och inte det cheferna säger att de ska göra. Medarbetare försöker generellt göra ett så bra jobb som möjligt. Det finns alltid undantag men vanligtvis vill alla göra ett bra jobb och gör så gott de kan.
Jag brukar fråga folk hur mycket av allt de borde göra varje dag som de hinner med. Svaren variera mellan 20 och 80%, vanligtvis ligger det runt 50%. Det vill säga hälften av allt som folk vet att de borde göra på jobbet hinns inte med. Normalt prioriterar folk bort det de själva anser mindre viktigt.
(I OBM termer skulle vi säga att de prioriterar bort det som inte får någon konsekvens för dem om de låter bli att göra det. Eftersom få saker får några större och direkta konsekvenser för folk så är det mycket som kan prioriteras bort.)

Ibland ger jag folk rådet att göra precis som chefen säger. De flesta tittar då på mig och säger någon som "- Det kan jag inte göra, då skulle det gå åt skogen totalt!".

Det här är stort problem för chefers utveckling. De vilseleds lätt att tro att verksamheten fungerar på grund av deras insatser, när det i själva verket kan vara tvärtom. Om medarbetarna hade följt deras instruktioner fullt ut hade det kanske gått åt skogen. Verksamheten kan ha gått bra trots deras ledarskap.

Motivation

Motivation blir lätt ett missförstått begrepp.
Vi är inte mer eller mindre motiverade som människor. Motivation är inte en drivkraft från början utan ett resultat av vårt beteende. När det du gör leder till något positivt känns det bra att göra det. Det får dig att göra det igen vilket förhoppningsvis ger mer förstärkning.

Detta lär dig att det känns bra att göra det där, det ger ju förstärkning. Du har blivit motiverad att göra det. Ju mer förstärkning beteendet ger desto mer motiverad blir du.
Motivation är alltså från början en effekt av beteendet, inte en orsak till det.

Vill du skapa motiverade människor ska du förstärka dem när de gör det du vill att de ska vara motiverade till.

Läxor och forskares tyckande

Forskning & Framsteg skriver om läxor i nummer 2 2010.
Förutom att artikeln anknyter till mitt tidigare inlägg om läxor tar den indirekt upp en i mina ögon viktig fråga, forskares ”tyckande”. Alla får gärna tycka saker, men när forskare uttalar sig i press som Forskning & Framsteg utan att ha andra belägg än sitt eget tyckande för sin åsikt blir jag orolig.
Jag är förvånad över att forskare som förhoppningsvis är seriösa i sitt yrke ändå tycker att de kan uttala sig om saker de inte har stöd i från forskning.
Det blir som mitt tidigare exempelvis när min dotters fröken i fyran tog upp läxor på första föräldramötet. ”Det står inget i läroplanen om läxor, vi på den här skolan tror inte på läxor och jag tycker inte att de behövs. Men jag vet att föräldrarna i den här skolan brukar vilja ha läxor. Därför föreslår jag en sluten omröstning, alla blundar och de som vill ha läxor räcker upp handen.”
Jag var en av tre som inte ville ha läxor så det blev läxor. I diskussionen efteråt sa en pappa att ”jag tycker det är bra att de får läxor så att jag kan hänga med i vad ni gör i skolan”. Läxorna var alltså till för hans skull! Skolan i fråga ligger nära de så kallade professorsvillorna i Uppsala. Majoriteten av föräldrarna var alltså högt utbildade akademiker, många forskare.
Jag gjorde en snabb sökning på webben när jag kom hem och fann det Forskning & Framsteg fann i sin artikeln. Det finns lite forskning om läxor men det mesta tyder på att de leder till stress och bråk samt att de inte har någon effekt på inlärningen.
Jag satt där som legitimerad psykolog med fem års utbildning med speciell inriktning på inlärningspsykologi och tyckte ändå inte att jag kunde ge mig in i debatten innan jag läst in mig på aktuell forskning. Tycka kunde jag som alla andra föräldrar så jag deltog i röstningen.
Borde inte vi som föräldrar ha litat på proffset i frågan, lärarinnan?
Jag stöter ofta på samma sak när forskare uttalar sig i olika frågor, de tycker saker utan vetenskapligt stöd. Vad är det som gör att akademiskt utbildade forskare anser sig ha något att tillföra i specifika frågor som de inte har kunskap om? Sitter den akademiska kunskapen om vad som är kunskap och hur man tillägnar sig den så grunt att den bara tillämpas på den egna forskningen? Eller är forskare inte tillräckligt vetenskapsteoretiskt utbildade för att förstå kunskapsteori?
Tycka är en sak men att uttala sig utifrån sin roll som forskare i press som exempelvis Forskning & Framsteg borde väl vara en annan sak?
Eller är jag ute och tycker om något jag inte förstår;)?

Leende busschaufför årets Upplänning

Amos Makajula fick 38% av rösterna när årets Upplänning utsågs av UNT. Han har fattat vad nyckelbeteende är! Det primära för en busschaufför är inte att köra buss utan att lösa kundens transportbehov på ett för kunden så bra sätt som möjligt. Köra buss är enkelt jämfört med att få kunden att känna att det är en trevlig resa.

Vi får hoppas att det inspirerar fler i servicebranschen att inse vilka nyckelbeteendena egentligen är i deras värld. Forskningen som visade att just leendet är ett av de viktigaste nyckelbeteendena har många år på nacken idag men resultatet verkar inte så spritt om man ser till hur man bemöts när man exempelvis kommer in i en affär.

Det håller på att ändra sig. Personalen på ICA Maxi i Stenhagen där jag ofta handlar överraskade mig för några år sedan med att följa med och visa varan när jag frågade efter något jag inte hittade. Det kändes bra och kan vara ett nyckelbeteende för upplevelsen av service i en butik. Jag har jobbat med liknande för andra butiker och det fungerar.