söndag 21 februari 2010

Läxor och forskares tyckande

Forskning & Framsteg skriver om läxor i nummer 2 2010.
Förutom att artikeln anknyter till mitt tidigare inlägg om läxor tar den indirekt upp en i mina ögon viktig fråga, forskares ”tyckande”. Alla får gärna tycka saker, men när forskare uttalar sig i press som Forskning & Framsteg utan att ha andra belägg än sitt eget tyckande för sin åsikt blir jag orolig.
Jag är förvånad över att forskare som förhoppningsvis är seriösa i sitt yrke ändå tycker att de kan uttala sig om saker de inte har stöd i från forskning.
Det blir som mitt tidigare exempelvis när min dotters fröken i fyran tog upp läxor på första föräldramötet. ”Det står inget i läroplanen om läxor, vi på den här skolan tror inte på läxor och jag tycker inte att de behövs. Men jag vet att föräldrarna i den här skolan brukar vilja ha läxor. Därför föreslår jag en sluten omröstning, alla blundar och de som vill ha läxor räcker upp handen.”
Jag var en av tre som inte ville ha läxor så det blev läxor. I diskussionen efteråt sa en pappa att ”jag tycker det är bra att de får läxor så att jag kan hänga med i vad ni gör i skolan”. Läxorna var alltså till för hans skull! Skolan i fråga ligger nära de så kallade professorsvillorna i Uppsala. Majoriteten av föräldrarna var alltså högt utbildade akademiker, många forskare.
Jag gjorde en snabb sökning på webben när jag kom hem och fann det Forskning & Framsteg fann i sin artikeln. Det finns lite forskning om läxor men det mesta tyder på att de leder till stress och bråk samt att de inte har någon effekt på inlärningen.
Jag satt där som legitimerad psykolog med fem års utbildning med speciell inriktning på inlärningspsykologi och tyckte ändå inte att jag kunde ge mig in i debatten innan jag läst in mig på aktuell forskning. Tycka kunde jag som alla andra föräldrar så jag deltog i röstningen.
Borde inte vi som föräldrar ha litat på proffset i frågan, lärarinnan?
Jag stöter ofta på samma sak när forskare uttalar sig i olika frågor, de tycker saker utan vetenskapligt stöd. Vad är det som gör att akademiskt utbildade forskare anser sig ha något att tillföra i specifika frågor som de inte har kunskap om? Sitter den akademiska kunskapen om vad som är kunskap och hur man tillägnar sig den så grunt att den bara tillämpas på den egna forskningen? Eller är forskare inte tillräckligt vetenskapsteoretiskt utbildade för att förstå kunskapsteori?
Tycka är en sak men att uttala sig utifrån sin roll som forskare i press som exempelvis Forskning & Framsteg borde väl vara en annan sak?
Eller är jag ute och tycker om något jag inte förstår;)?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar